För några år sedan satt jag på ett möte som Tillväxtverket anordnat för Social Impact-investerare. Jag höll på att tappa hakan när jag fick höra vad flera av de inbjudna investerarna i sällskapet gav uttryck för. De ansåg att idéerna att sociala företag bör vara demokratiskt organiserade och återinvestera merparten av vinsten inte alls var relevanta kriterier för dem.

Istället ansåg de att privat vinstutdelning är en viktig motivation för att företag ska växa och attrahera investeringar. Samt att det viktigaste för en impact-investering är att företaget kan belägga att de åstadkommit en statistisk förbättring av de indikatorer de valt för att påvisa samhällsnyttiga effekter. För mig som arbetar med civilsamhällets finansiella inkludering var resonemanget först svårt att förstå. Ur mitt perspektiv är kvalitéer som delaktighet, medbestämmande, demokratisk skolning, self-empowerment, samt att innovationen är målgruppens egna lösning på sitt problem, självklara ingredienser i en social investering. Likaså lärde jag mig tidigt när jag studerade ekologisk ekonomi att vinstmaximering oftast uppnås genom att sociala och ekologiska kostnader externaliseras, det vill säga betalas av tredje part och inte av företaget och dess kunder. Hos de sociala företagen är istället den vinst som återinvesteras själva verktyget för att istället maximera den samhällsnyttiga effekten. Samtidigt förstår jag att det finns en växande marknad av traditionella vinstutdelande bolag som bestämt sig för att bidra till att skapa positiv samhällsförändring – och det är givetvis fantastiskt bra.

Jag har med tiden insett att vi Social Impact Investors nog egentligen utgör (minst) två olika grenar på samma träd. Vi skulle kunna kalla det sociala (eller på svenska bättre översatt: samhälleliga) investerare och impact (svenska: nyttoeffekt) investerare. Så på ren svenska: samhällsinvesterare och effektinvesterare. På engelska särskiljs fenomenen ibland genom begreppen social finance och impact investing. Eftersom båda dessa fenomen är nya och under etablering i Sverige (vi har inte ens ännu bra svenska ord för att diskutera fenomenen) så råder stor begreppsförvirring. Jag ska här ge min bild av vad Social Impact Investing (samhällseffektinvestering på svenska) är och hur de två grenarna är lika men också olika. Jag är själv främst en samhällsinvesterare (med stort intresse för effektmätning), men jag hoppas att jag ändå kan ge en något sånär rättvisande bild av vad effektinvesterare gör och hur de resonerar.

Gemensamt för såväl samhällsinvesteringar som effektinvesteringar är att det handlar om att investera finansiellt kapital som ska återbetalas (alltså inga bidrag) i samhällsnyttiga insatser. De projekt/verksamheter som finansieras på det här sättet förväntas normalt sett, förutom en viss finansiell avkastning och risk, även skapa samhällsnyttiga effekter såsom exempelvis förbättrad hälsa, ökad jämställdhet, minskad fattigdom, minskad miljöpåverkan eller liknande. Den historiska bakgrunden till denna framväxande marknad är International Development Finance. Kapitalet skulle ta högre risk där marknaden inte var villig att ta risk, i syfte att uppnå en utvecklingseffekt av både samhälle och den finansiella marknaden.

Olikheter mellan samhällsinvesterare och effektinvesterare

Som jag redan varit inne på finns en rad olikheter mellan hur samhällsinvesterare och effektinvesterare resonerar kring ett antal frågor. Några exempel är:

• Organisationsform: Samhällsinvesterares målgrupp är normalt sett icke-vinstutdelande verksamheter såsom föreningar, stiftelser, svb-bolag, medan effektinvesterare normalt sett satsar på vinstutdelande företag (vanligen aktiebolag).
• Skalbarhet: Ibland påstås att föreningsdrivna företag inte är skalbara, det håller jag inte alls med om. Skillnaden ligger istället i hur uppskalningen går till. Föreningar växer och sprider ofta sin sociala innovationer genom folkrörelser där innovationerna delas fritt genom creative commons samt att föreningarna knoppas av i olika lokala systerorganisationer. För traditionella bolag sker uppskalningen genom Inhouse tillväxt, det vill säga att den juridiska enheten ökar sin omsättning och aktivitet. För en investerare är det givetvis mer fördelaktigt att uppskalningen sker inom den enhet som erhållit investeringen. Det blir även lättare att mäta effekten inom en enhet, men det betyder givetvis inte att den faktiska samhällsnyttiga effekten skulle bli större än om den sociala innovationen sprids fritt. För effektinvesterare är det oftast viktigt att företaget i sig är skalbart, vilket oftast inte är lika viktigt för samhällsinvesteraren.
• Finansiella verktyg: Olika typer av företag kräver olika typer av finansiella verktyg. För icke-vinstutdelande och medlemsägda organisationer är det inte aktuellt att ta in externa ägare som förväntar sig avkastning på insatsen. Ett undantag kan dock vara investerande medlem i ekonomisk förening. Men för de flesta föreningar är de mest lämpliga finansiella verktygen istället lån med kreditgaranti som säkerhet samt så kallad quasi-euity, det vill säga förlagsinsatser. För vinstutdelande bolag som skapar samhällsnytta passar såklart aktiekapital bra, även om lån (till exempel blancolån om säkerheter saknas) är mest populärt även bland vinstutdelande företag. Alltså blir för samhällsinvesteraren kreditgarantier, investerande medlemsinsatser och förlagsinsatser relevanta finansiella verktyg medan effektinvesterare normalt sett använder sig av aktiekapital (eller möjligen blancolån). Här ska understrykas att i princip alla företag, oavsett företagsform och syfte, behöver tillgång till ett lapptäcke av olika former av finansiering i form av bidrag, offentligt riskkapital, “vänner, familj och dårar” och så vidare för att lyckas med sin start och utveckling.
• Effektmätning: De flesta föreningar jag stöter på och investerar i har inte en utarbetad metod för effektmätning och är inte heller särskilt intresserad av att satsa på effektmätning. En anledning är att de oftast är brukardrivna och att den insats de arbetar för är målgruppens egna lösning på problemet. Därför anser de sällan att de behöver bevisa för tredje part att deras insats ger önskad effekt. Eftersom de använder sin vinst till att maximera sina insatser, så prioriterar de sällan att köpa in extern expertis på effektmätning, som de själva normalt sett saknar kompetens för. För ett impact bolag är istället den statistisk bevisade effekten själva kärnan i hur de attraherar kapital. Att mäta effekten är för dessa lika självklart som att sköta sin bokföring. Så för samhällsinvesterare blir det viktigt att investeringen sker i verksamheter som lever upp till kriterierna för socialt företagande (samhällsnytta i fokus, demokratisk organisering och värdegrund samt återinvestering av merparten av vinsten) och att de försöker bidra positivt till de globala målen. För en effektinvesterare blir det viktigaste att investeringen sker i företag som kan bevisa den samhällsnyttiga effekt de försöker uppnå.

Även om det uppenbarligen finns skillnader så vill jag understryka att det är något väldigt positivt. Vi behöver ett ännu större utbud av finansiella erbjudanden som kan matcha en uppsjö av olika typer av samhällsentreprenörskap och social innovation. I framtiden hoppas jag att det här trädet “social finansmarknad” kommer att växa sig ännu större med ännu fler grenar. Problemet i Sverige idag är inte att samhällseffektinvesterare är för olika, utan att vi fortfarande har en ung och underutvecklad finansmarknad för samhällsentreprenörer.

Skrivet av Ylva Lundkvist Fridh, VD Mikrofonden Sverige

Lästips:

• Swedish National Advisory Board har nyligen tagit fram en definition av vad som är och vad som inte är en effektinvestering: https://www.swedishnab.se/guidingprinciples
• Tillväxtverkets rapport ”Finansieringsvägar för sociala företag” (2018): https://drive.google.com/file/d/1b-VnQvo-frg4W5kVqetB_I6-2B2-4bG-/view